Saras mail till Ambassaden
Hej Hanna!
Mitt namn är Sara Lynard ovh jag är dotter till Marita Lynard som du har haft kontakt med angående Kenya projektet som tyvärr inte kommer genomföras. Innan allt står skrivet i sten vill jag göra mitt försök att få er att tro att detta inte är någon blugg, att det inte är någon som har tänkts sig lura dessa barnen från Kenya.
I flera månader har min mamma och min morfar planerat denna resan för de små barnen. De skulle få komma hit till Sverige och träffa jämnåriga pojkar och spela tillsammans på skoj. De skulle få se vårt land, vårt hus och jag och min syster skulle träffa den ända flickan i laget o visa henne vårt smink, smycken och kanske ge henne en klänning o lite smått som vi inte behövde. Vi var riktigt taggade på det här!
Min mamma har ALLTID velat hjälpa människor och särskilt barn i världen som tyvärr inte lever det enkla livet som vi gör här i Sverige tillexempel. När då det finns en chans för 10 stycken barn och en vuxen att få uppleva något som de aldrig trodde skulle hända ska då den krossas på grund av att ni har dåliga erfarenheter av resor med lag eller liknande till Sverige. Klart vi förstår att det finns tvivel men det finns bevin, BEVIS som bloggar, melj, foton, lån osv. Var finns de positiva som kan komma med när barnen får resa hit? Jo, det finns en hel del faktiskt. De träffar nya människor, de får åka flygplan, spela fotboll på en riktig fotbollsplan, åka till havet och lära sig om ett annat land på RIKTIGT och framförallt helheten med att vara i ett annat land o se o lära sig massa nytt, en upplevelse som man inte glömmer på några veckor?
Häromdagen frågade en kompis till mig vilka länder jag hade varit i. Jag började räkna på fingrarna och glömde till och med några ställen jag hade varit på. Skulle vi fråga ett av barnen i Kenyalaget var han eller hon hade varit i för länder om två månader hade det barnet stolt kunnat säga "Jag har varit i Sverige!". De får lära sig så mycket här nere, man kan inte eller rättare sagt FÅÅÅÅR inte kasta bort den här chansen. Klart, ni tar era beslut men kan ni inte känna också, känn vad detta hade gjort för barnen....!!!
Jag är en 16:årig tjej som läsar i historieböckerna varje förbannade år i skolan om svält, fattigdom och krig och får känslan av att jag vill hjälpa, ställa upp och ta mitt ansvar till att andra barn kan få det lika bra som jag eller bara få uppleva en förändring i deras liv så när mamma berättade om det här tänkte jag "Gud vilken chans!! Vilken möjlighet, jippiii! Äntligen gör vi något för barn som behöver det, vi ger dom något nyttigt". Det är bara 10 barn, men bättre att man hjälper 10 barn än att bara läsa i böckerna om allt som händer i vår värl och bara sitta framför sin TV eller dator och inte göra någonting alls. Ellehur?
SÅ jag BER er, tänk över ert beslut, det gör så ont när jag får veta hur barnen kommer känna det. De blev öcerlyckliga när de åkte en hiss, en hiss som vi åker varje dag när vi ska upp på översta våningen av köpcentret för o köpa ett par nya skor för 2000.
Vi kan inte bara kasta bort en sådan här sak! Det får ni inte, så mycket tid o kärlek som har lagts ner på detta projektet och är det då inte värt någonting?
Ska goda människor få straffas för att vi gör något gott? Ska barn som får en chans i livet att uppleva något alldeles underbart få straffas för era dålöiga erfarenheter av andra resor? NEJ! Det ska de inte. Så det handlar inte om hur LÄNGE en tränare varit tränare eller hur LÄNGE laget har varit ett lag för tränaren kan vara ett SVIN och ha jobbat som lagledare i 15 år medans en annan kan ha varit en tränare i bara 1 vecka och ändå känna kärlek o lycka för sitt lag!
Snälla, tänk efter.
MVH
Sara Lynard
